Från träfolka till OE 32

Lars och Cajsa Ljung i Ljungskile bytte år 1998 från träfolkan ”Veronica” till OE 32:an ”Calluna”. Lars slutsatser kan väl sammanfattas som ”avsevärt höjd livskvalitet”.

Många år av funderingar föregick bytet från en liten rar träfolka till ett stort och respektingivande plastfartyg. Funderingarna innefattade även totala avvikelser som stuga i havsbandet och privathelikopter, men det räckte med en liten annons i Göteborgsposten en blöt skärtorsdag för att skingra dimmorna och ena familjen mot det enda tänkbara målet.

Har ni inspekterat ett tänkt köpeobjekt i kallt hällregn under de största och svartaste presenningar som marknaden erbjuder? Har ni stått i kö bland andra hugade spekulanter för att få slingra er upp under en intrikat täckställning in i det kompakta inspektionsmörkret för att i spelande ficklampsljus skapa er en uppfattning om huruvida ni mött drömbåten eller ej? Då vet ni vad vi upplevde påsken 1998. Då har ni kanske också upplevt påskaftonsvåndorna när det gäller att bestämma sig för en båttyp ni aldrig varit ombord i tidigare, än mindre seglat, men ändå uppfattar som den rätta och sanna kärleken. För båten var fin, det kunde till och med konstateras i ficklampssken, ägaren verkade juste, han var faktiskt lillebror till en gammal skolkamrat, och priset var inte avskräckande, så mycket hade vi förstått.

En fördel med att äga en gammal träbåt är att man har lättare för snabba köpbeslut då det gäller att byta upp sig, finansieringen kan aldrig bli beroende av att man först säljer den gamla. Alltså tog vi ett raskt steg förbi medspekulanterna och slog till på påskdagen innan de andra hunnit in till banken, och plötsligt var vi ägare till en OE 32, drömskutan sedan länge, fråga mig inte hur vi kommit fram till detta.

 

Att skiljas från sin älskade träbåt

veronicaAtt sälja en till vansinne välvårdad folkbåt var både svårare och lättare än väntat. Endast en intresserad familj anmälde sig som spekulant, men dom förstod sig på de rätta tingen och tvekade inte länge. Vi har numera insett att det går att vårda folkbåtar ännu bättre än vad vi tyckte var max, gamla Veronica skiner som en sol när vi besöker henne – gott att se för ett gammalt trähjärta.

 Mindre jobb med plastbåt

Plastbåtsvård är MYCKET lättvindigare än träbåtsdito konstaterade vi raskt. Vårupprustningen skulle ju göras på fjärran ort, och kvickt skulle det gå. Tidigt i sjön har alltid varit vår melodi, i någon mån styrd av träbåtens egna önskemål, och det gäller fortsättningsvis. Botten och fribord tog två eftermiddagars arbetsinsats, inga bord behövde bytas, ingen skrapning av ruffsargar var nödvändig, ingenting skulle lackas sju gånger med lagom mellanrum sedan all linolja äntligen dragit in och man behövde inte jobba under presenningen för att undvika uttorkning. Assistans med sjösättning och påmastning fick vi av förre ägaren och motorn startade på första nyckelvridet, inga oändliga ryck i några snören här inte.

 

Hemsegling med nya båten

callunaHemseglingen var ju förstås ett äventyr. Sju ton istället för två, 60 kvadratmeter mot tidigare 24, och ett otal obesvarade frågor gjorde att vi närmade oss företaget med respekt. Gode vännen Lars ställde (inte ovilligt) upp som moraliskt och handfast stöd, på kuppen blev han också frälst för en större båt, och har redan realiserat den planen.

Allt gick som en dröm. Seglen stod fint och drog snällt, instrumenten visade gott djup och hög fart och VHF-radion sprakade förtroendeingivande, försiktigtvis inställd på kanal 16. Första tilläggningen i Marstrand gick över förväntan, trots en respektabel vändradie, och på kvällen kunde vi ställa till med det första lilla kalaset ombord, i jätteruffen och under det gigantiska sittbrunnskapellet. Första natten skall vi inte tala om, sällan sover man så gott, även om vi ännu inte fått igång centralvärmen, det finns ju andra sätt att hålla ångan uppe.

 

Första segelsäsongen

Den första sommaren bjöd inte på några större odysséer, det går bra att segla korta bitar även med större båtar, men vi upplevde ett nytt oberoende av vädret. Det går bra att segla i kuling med folkbåt, och det regnar lika mycket i större sittbrunnar som i mindre, men skillnaden kommer på kvällen när man stiger in i salongen i stället för att åla ner i ruffen. Visserligen blir det inte så mycket rolig segling i trånga far längre, vi kommer nog inte att upprepa kryssen mellan Kosteröarna och i södra Kosterskärgården, det blir nog motor nästa gång. Däremot är en självlänsande sittbrunn en utmärkt idé när man ger sig ut på lite större vatten och inte kan smita bakom när det börjar dra.

 

Andra året

Det där med arbetsbördan på våren kan variera, det erfor vi vår nummer två, då det var dags att göra en insats på botten, som målats över upprepade gånger de senaste tio åren eller så. Redan i februari satte vi igång så smått, och vi var ganska trötta innan botten var renskrapad, putsad, epoximålad och åter blå. Nu är det gjort, så nu hoppas vi kunna återgå till de lättvindiga göromålen igen. Dock lär det dyka upp nya projekt, om inte båten själv kräver dem, så gör skepparen det eller skepparhustrun. Det finns ju så mycket större plats för fiffiga prylar, och stuvutrymmen för bra-att-ha-saker. Båten väger ju redan sju ton enligt Kran-Janne, så lite extra instrument, en liten jolle kanske, cd-spelare, nya gardiner, inte minst rull-dito för skylighterna m.m. gör väl inte så stor skillnad. Dessutom vore det bra med landströmsaggregat och ett extra förstag för en riktig kryssfock, för även om rullen är väldigt bekväm, så har den sina begränsningar. Bogpropellerprojektet har vi redan skippat, lite sport måste det vara att ta sig i hamn, men ett vindroder vore väl inte så dumt vad det lider. Visserligen klarar vi oss bra med Helmer, gasten, speciellt om han får hjälp av en vindflöjel som lär finnas som tillbehör, men när färderna så småningom skall sträckas ut över oceanerna? behövs det nog grövre don. Hittills har oceanseglingarna begränsats till Kattegatt, men det finns fler världshav i närheten.

 

Havsbad, badrum och toa

Det är nära en meter ner till vattnet numera, så man får använda termometer istället för handen när frågan om morgondopp skall avgöras. Blir det dopp, så blir det våghalsigare dyk, men lättare att ta sig ombord då det finns en ordentlig stege att ta i. Å andra sidan är behovet av havsbad mycket mindre då man har badrum ombord, visserligen utan dusch, men ändå. Vattentoalett är ju en höjdare, men man vågar ju knappt använda den när man ligger i hamn, eftersom grannarna inte vet om man har tank ombord eller pumpar rätt ut.

 

Gott om färskvatten och rymligt pentry

Vattenförbrukningen har generellt ökat. Förr klarade vi oss med två 10-litersdunkar i flera veckor, nu får vi fylla på 230-literstanken i var och varannan hamn. Jag tycker inte att vi dricker så mycket mer vatten nu, speciellt inte som vi har väl avpassade utrymmen att förvara betydligt bättre drycker i. Mathållningen skulle väl förväntas ha genomgått en total metamorfos i och med det nya pentryt med ugn, kylbox samt skåp och lådor en masse för alla sorters upptänkliga redskap. Men vi åt och drack gott redan i folkbåtsmiljön, det var kanske viktigare då att man kunde åstadkomma en frestande doft av rostat bröd från det lilla tråget som knappt syntes under relingen på alla andras OE 32 och t.o.m. större flytetyg. Pulverkaffe och tepåsar kan man undvika även om båten är liten, och det går att baka i spritköksugnen, även om det naturligtvis är påfallande mycket lättvindigare med gasol.

 

Ståhöjd i ruffen!

Med tilltagande ålder upplever man mindre och mindre nöje i att huka sig så fort man vistas under däck. Utrymmet för dans är mycket bättre nu, även om heltäckningsmatta är sämre som dansgolv än lackad mahogny. Det är mycket lättare att locka barn och barnbarn att följa med på tur när det finns plats för alla att sova samtidigt, sjökojer är perfekta för små seglare, både på dagen och natten. Färderna kan bli åtskilligt längre när det finns plats för goda böcker, torra kläder, ett enskilt hörn vid behov, när det inte ens finns risk för att det skall börja droppa in ens vid häftigare skyfall (tror jag i alla fall), helt enkelt när man har ett boende istället för campingmiljö med på färden. Då får man stå ut med att utrymmet väger tungt när man skall ta emot vid förtöjningen, att försäkringen blivit tiodubbelt dyrare och att det doftar mindre trä och terpentin, men man kan å andra sidan glädja sig åt att det inte blivit krångligare med seglen, att motorhanteringen blivit ack så mycket lättare och pålitligare och att det faktiskt går fortare (även om folkbåtar är det näst snabbaste som finns!)

 

 

Lars Ljung

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.