Historien om OE-båtarna

brycker

Tiden omkring 1970 innebar en markant övergång från träbåtar till båtar i det nya materialet glasfiberarmerad plast. Materialet möjliggjorde massproduktion och många av de nya båttyperna kom därför att byggas i stort antal. De blev därmed relativt billiga och tillgängliga för en allt större grupp köpare. Det tog dock ett antal år innan man lärde sig att hantera det nya materialet och kvaliteten blev därför inledningsvis högst varierande för dessa industriellt tillverkade båtar. Den första OE-båtens historia började år 1968. Med tiden kom det att bli en hel rad olika OE-båtar som dock tillverkades i ett relativt måttligt antal. Till skillnad från många av de massproducerade båtarna, kom OE-båtarna – efter en del problem under de första två åren – att kännetecknas av hög kvalitet i material, utförande, sjövärdighet och seglingsegenskaper.

OE-båtarnas historia började med att två träbåtsseglare – Sten Brycker med hustru Märta och Christer Vogt – längtade efter en ny, vacker, snabb och bekväm segelbåt för familjen. Dessutom hägrade de nya plastbåtarnas enklare underhåll. Få båtar tillgodosåg vid denna tid Bryckers och Vogts önskemål. Till dessa båtar hörde främst Sparkman & Stevens ”Swan 36” och Olle Enderleins ”Mistral”. Swan 36:an dömdes dock ut som en alltför gammal och extrem segelbåt med onaturligt smal akter. Mistralen var visserligen vacker men befanns alltför långsam för kappsegling Sten och Märta Brycker

Konstruktionstävling

Brycker och Vogt ansåg därför att en ny konstruktion var nödvändig. Nielsens båtbyggeri i Oxelösund lovade att bygga en ny båttyp under förutsättning att ritningar ställdes till förfogande. Varvet byggde vid denna tid den långkölade kostern ”Allegro” och ville helst att dess konstruktör – Lars-Olov Norlin – skulle rita den nya båten. Brycker och Vogt var dock mera intresserade av Olle Enderleins vackra konstruktioner. De utlyste därför en konstruktionstävling mellan Norlin och Enderlein. Tävlingen vanns med bred marginal av Olle Enderlein. Hans förslag utvecklades till den båt som senare kom att kallas OE 36. Ritningarna blev klara 1968.

OE 36 tar form

Konstruktionen OE 36 fick ett vackert skrov. Skrovformen är ganska typisk för 1970-talet. I början byggdes skrovet i enkellaminat, medan den senare modellen, OE 36 ”Crown”, ofta byggdes i balsasandwich. Båten har markerad bredd på mitten, smala ändskepp, medelstort deplacement, måttlig segelyta och halvlång köl med en skädda framför rodret. Kölen är längre än på de flesta båtar i samma storlek. Kölpartiet har djupt V-formade sektioner. Skrovet har stora överhäng i för och akter samt en ordentligt lutande stäv. Båten har rattstyrning. Riggen är konventionell masthead med dubbla undervant och genomgående mast. Seglingsegenskaperna är behagligt lugna och styvheten god. Med nutida mått är båten främst en tidlöst vacker och bekväm cruiser.

Dags att börja bygga

När ritningarna var klara blev det bråttom. Inget svenskt båtbyggeri kunde dock åta sig att bygga båten på kortare tid än två år. De norska varven hade däremot sämre beläggning. Ett kontrakt tecknades den 4 januari 1969 med det norska varvet Othar Larsen A/S söder om Halden. Ryktet hade nu spritt sig om det nya projektet och som undertecknare av kontraktet stod initiativtagarna Sten Brycker och Christer Vogt samt ytterligare fyra seglare – Göran Axell, Rolf Barthon, Anders Brodin och Rey Urban.   Othar Larsens varv var känt som byggare av norske kung Olavs kappseglingsbåtar. Varvet lovade att leverera plugg, form och en första färdig båt i god tid före Gotland Runt år 1969. Optimismen var stor inför utsikten att få pröva den första båten i denna utslagsgivande havskappsegling.

Crown Yacht AB och OE i seglet

De sex kontraktstecknarna ville var och en ha ett eget exemplar av Olle Enderleins nya och vackra skapelse. Ett gemensamt bolag – Crown Yachts AB – bildades för att hantera projektet. Sparkman & Stevens hade tidigare döpt en nykonstruktion till ”SS 34”. Det ledde till att Olle Enderlein tillfrågades om inte den nya båten kunde få ha ”OE” som märkning i seglet. Det skulle ge en varubeteckning som visade att båten hade en berömd konstruktör som upphovsman.

Säg den glädje som varar…

Den optimism som inledningsvis präglade projektet dämpades efter några månader, eftersom det visade sig att det norska varvet inte kunde bygga pluggen tillräckligt snabbt. Att färdigställa den första båten till sommaren 1969 blev därför inte möjligt. Först i september blev pluggen klar för avgjutning. För gjutning av formen och sedermera färdigställandet av båtar hade Othar Larsens varv engagerat Nordsjöplast i Sarpsborg som underleverantör. Nordsjöplast var ett företag som var berömt för sina motorbåtar, vilket ingav tillförsikt. Den 1 oktober 1969 var formen klar och en månad senare det första skrovet. Dock var projektet då ett halvt år försenat. Dessutom hade Othar Larsens varv råkat i obestånd, varför de svenska initiativtagarna måste anlita nya leverantörer. Konsortiet träffade då avtal direkt med Nordsjöplast om gjutning av skroven.   I Fredrikstad i Norge fanns det gamla segelbåtsvarvet Bjarne Aas A/S, som var berömt för många leveranser av kappseglingsbåtar i trä till Amerika. Eftersom träbåtstiden nu nått sitt slut, ville varvet gärna tillverka träinredningarna till Enderleins nya båt. Kontrakt tecknades om inredning av sju båtar med leverans under tiden april–juni 1970. Nästan varje fredagskväll under vintern 1969–1970 gick en bil med inspekterande konsortiemedlemmar till Fredrikstad. Sten Brycker med hustrun Märta gjorde mer än tio resor.   Eftersom Bjarne Aas varv hade byggt träbåtar, borde varvet ha kunnat åstadkomma bra träinredningar till Enderleins nya båttyp. Men varvet saknade erfarenhet av seriebygge och det märktes snart. Kvaliteten blev sämre än väntat och tidsramen sprack. I juni 1970 var endast fyra båtar helt färdiga. Två var halvfärdiga och två inte ens påbörjade. Till råga på allt kom även detta varv på obestånd och byggverksamheten måste avbrytas.

Från Norge till Sverige

Crown Yacht beslutade då att på något sätt färdigställa samtliga res-terande båtar i Sverige. Formarna och tillverkningsrätten skulle säljas. Hela projektet såldes omedelbart till Nordsjöplast, som vid den tiden hade beslutat sig för att även satsa på segelbåtar.

Gotland Runt – ett fiasko

Två av de färdigbyggda båtarna anmäldes för deltagande i Gotland Runt år 1970. Någon tid för intrimning fanns inte och tävlingen blev heller inte någon succé. Göran Axells båt ”Grax” måste avbryta tävlingen pga. ett läckage mellan skrov och däck. Träbåtsvarvet hade inte lärt sig att täta plastskarvar. För Sten Bryckers båt ”Mema” gick det inte bättre. Den första seglingen med båten i hårt väder slutade med mastbrott – något som visserligen också drabbade 17 andra seglare i detta Gotland Runt. Brycker kunde dock glädja sig åt att få bärga en Mistral, som också förlorat masten och fått riggen runt propellern.

Återigen byte av varv

I september 1970 meddelade Nordsjöplast att varvet skulle läggas ned, eftersom motorbåtsförsäljningen hade gått dåligt. I enlighet med kontraktet med Nordsjöplast återfick dock nybyggarkonsortiet formarna utan kostnad, om de ej kom till användning.   Samtidigt gjorde Nielsens Båtbyggeri i Oxelösund konkurs. Därvid föddes tanken på att fullfölja OE-projektet i Oxelösund. Hösten 1970 bildades därför ett nytt bolag – AB Sundsörs Båtbyggeri – med Olle Enderlein, Sten Brycker och Christer Vogt som främsta intressenter. Konkursboet efter Nielsens Båtbyggeri köptes upp och formarna togs hem från Norge. Vidare tillkom Carl-Henrik Eickhoff med sitt egna båtprojekt – ”Tetis”.   De luttrade men uthålliga initiativtagarna beslutade nu att i första hand bygga en OE 36:a som demonstrationsbåt samt att fullfölja halvfabrikaten från Norge. Arbetet slutfördes och kvaliteten blev nu hög. Det blev dessvärre också kostnaderna. Efter de många tidigare tålamodsprövande problemen blev det nu mycket tungt för initiativtagarna att konstatera att det knappast fanns någon framtid för Sundsörs Båtbyggeri. Hela OE-projektet stod på spel men nedläggning av varvet framstod trots allt som ett bättre alternativ än att senare tvingas i konkurs.

Självbygge löser problemen

Under sommaren 1971 inträffade dock äntligen, oväntat och ganska plötsligt något positivt. Ryktet om varvets nedläggning hade nämligen spritt sig och många seglare hörde nu av sig med förfrågan om att få hyra formarna till OE 36:an för att med självbyggarmetoden färdigställa båtar för eget bruk. Detta plötsliga intresse gladde givetvis initiativtagarna men vållade samtidigt farhågor för undermåligt byggda båtar och förstörda formar. Självbyggeri under sakkunnig ledning borde dock kunna fungera. Arbetsstyrkan anpassades till det nya konceptet genom en minskning till en byggledare och två plastförmän.   Självbyggarkontrakt för såväl OE 36 som Tetis tecknades nu i snabb följd och utan någon annonsering. Varje vecka kläcktes ett nytt skinande blankt skrov av stolta självbyggare. Tilldragelserna firades oftast med tårta och alla var nöjda – inte minst för den goda ekonomin. Nu kunde en högst vanlig medborgare ha råd att skaffa sig en egen stor havskryssare och dessutom kunde ett litet varv överleva. Konsortiet hade lärt sig mycket av de tidigare konkurserna och efterfrågan på självbyggeri verkade omåttlig.   I slutet av 1970-talet förändrades OE 36 på några punkter. Däcket höjdes 5 cm genom att en aluminiumprofil placerades i skarven mellan däck och skrov. Sittbrunnen och rufftaket flyttades 40 cm ateröver. Därmed blev förpiken och toalettutrymmet 20 cm längre. Därvid flyttades också huvudskottet i salongen akteröver, så att masten kom att hamna i toalettutrymmet. I och med höjningen av däcket kunde durken höjas och en del sluttande ytor försvann. Trimrodret bakom kölen togs bort och akterkanten blev lodrät med en större infästningslängd som följd.
Vid denna tid förekom skriverier om dåliga kölinfästningar på andra båttyper med fenköl. För att kompensera lateralplanet mot segelplanet, ändrades hjärtstocken till en mera lodrät infästning. Samtidigt ökades skrovets volym under sittbrunnen med 80 liter för att kompensera sittbrunnens förflyttning akteröver. Många självbyggare valde Volvos S-drev, vilket gjorde motorinstallationen lättare.   Den exteriöra ändringen gav OE 36 ett modernare utseende utan att skönheten försvann. Vidare höjdes kvaliteten avsevärt. Arkitekten Sören Oldebäck anlitades för att rita träinredningen. Han utarbetade också en mycket utförlig bygghandbok för inredningen. (Boken finns fortfarande att köpa för OE-klubbens medlemmar.) Inredningen utfördes i vacker teak med ordentliga dimensioner och böjlimmade kantlister. Kvaliteten översteg vad de flesta andra varv vid den tiden kunde åstadkomma. Än idag är kvaliteten i många avseenden högre än vad även de främsta prestigevarven kan åstadkomma.

OE 32 – långkölad för långfärd

Med framgångarna föddes tanken på nya båtprojekt. Man inriktade sig först på att skapa en långkölad båt och därmed tillkom Olle Enderleins OE 32 – en modifierad koster för långfärdssegling som ritades 1971 och började byggas 1973. Även denna båt blev en succé. Olle Enderlein byggde en OE 32 åt sig själv och hjälpte Nenne Eriksson att bygga ytterligare en båt. Inledningsvis byggdes alla båtar av självbyggare. Trots detta blev kvaliteten hög och det kom snart ytterligare beställningar på helt färdiga båtar. Efterfrågan från Danmark och Tyskland ledde till att OE 32 även kom att varvstillverkas av Ulrich Lemke vid Sundeveds Yachtvarv i Sönderborg i Danmark.   OE 32:ans skrov har kosterform med rundgattad akter, högrest stäv, fylliga bogar, god bredd i vattenlinjen och utanpåliggande roder med rorkult. Överbyggnaden är en klassisk, kantig konstruktion med god höjd och bredd. Hela båten är välproportionerad och tidlöst vacker.   OE 32 har en solid konstruktion med skrov i handupplagt, kraftigt laminat. Några av de byggda båtarna har dubbelskrov i sandwichlaminat. Riggen är givetvis masthead, som sig bör på en långseglare. Masten är kraftig och genomgående med enkla spridare, dubbla undervant och röstjärnen i huvudskottet. Skotten är överallt laminerade och balksystemet i kölen ger skrovet god stadga. Vissa båtar har inplastad invändig blyköl, andra har utanpåliggande järnköl. Djupgåendet är endast 1,50 m, samtidigt som båten har en låg tyngdpunkt.   Segelytan är måttlig genom att båten är avsiktligt underriggad för att tåla ordentliga vindstyrkor vid oceansegling. Seglingsegenskaperna har fått gott betyg. Båten känns trygg och har bra balans. Den är förvånansvärt lättdriven även i svag vind. Den långa kölen gör båten kursstabil men ger också båten en relativt stor girradie och båten behöver tid för att komma igång efter ett slag.   Genom att använda samma inredningsdetaljer i OE 32 som i den lyxiga OE 36, blev snickerierna förstklassiga. Därtill bidrog också att även OE 32 fick en utförlig bygghandbok för inredningen. Snickerierna bjuder på vacker, fylligt lackad massiv teak, rundade hörn, böjträlimmade lister, fin passning överallt och handfat i porslin. Även skrovets och riggens kvalitet blev hög, oberoende av om båtarna byggdes på varv eller av självbyggare. Priset blev dock förhållandevis högt, något som dock senare betalade sig. OE 32 har idag hög status bland sina gelikar och ger igen insatsen med god ränta.

Sten Brycker blir båtbyggare på heltid

År 1975 tog Sten Brycker avsked med förtidspension från sin befattning vid flygvapnet för att i stället börja arbeta på varvet. För Sten hade det varit spännande och stimulerande att medverka vid utvecklingen av olika typer av spaningsflygplan och att leda olika förband men nu väntade något annat. Att utveckla, bygga och sälja segelbåtar med hög kvalitet blev en ny utmaning som Sten ville ta sig an innan kreativiteten skulle komma att avta med stigande levnadsålder.   Sten Bryckers hustru Märta hade redan då i flera år styrt och ställt med den äran, såväl på kontoret som på verkstadsgolvet. Att dagligen få arbeta på heltid med hustrun upplevde Sten som en ytterligare stimulans.

Nya tider, nya idéer – OE 33

Under åren 1975–1977 blev skärgårdskryssare – nu i plast – åter populära. Dessutom började båtarna förses med akterruff. Ytterligare en Enderleinkonstruktion – OE 33 – följde denna trend. Båten ritades redan 1972 men blev färdig för produktion först 1977. Då fanns många konkurrerande båtar på marknaden. Försäljningen gick därför inte längre av sig själv, varför dyrbar annonsering och deltagande i båtutställningar blev nödvändiga. Detta krävde nytt friskt kapital. Sundsörs Båtbyggeri var dock ett för litet varv och ägarna för gamla för att orka med att utvidga verksamheten och göra nödvändiga investeringar. Men varvet gick fortfarande bra och lösningen blev därför att sälja hela rörelsen till en köpare med tillräckliga resurser.   År 1980 öppnade sig en sådan möjlighet. Sundsörs Båtbyggeri kunde då säljas till Söderqvists Varv i Oxelösund – känt för sina motorbåtar ”Oxelö” och ”Saltö”. Oljekrisen vid denna tid gjorde att detta varv önskade satsa rejält även på segelbåtar.

OE 29 ”Mistinguette” och OE 38

Förutom produktion i de dittillsvarande OE-formarna inköptes formen till Olle Enderleins konstruktion ”Mistinguette”, ritad 1972. Båten bytte därvid namn till OE 29. Samtidigt hade Enderlein konstruerat en 38-fots segelbåt i Finland. Söderqvists varv åtog sig att sköta försäljningen även av denna båt under namnet OE 38.

Skickliga varvsarbetare

Sten Brycker och de övriga initiativtagarna till OE-båtarna var ingalunda ensamma om att bygga båtarna. De biträddes av skickliga yrkesmän. Tidigare har Sören Oldebäck lovordats för sina förnämliga byggböcker. Men det fanns flera. Nenne Eriksson (som själv byggt en egen OE 32) och Bo Holmgren snickrade med stor skicklighet byggsatserna till träinredningarna. Björn Asthner höll formarna i form. Sven-Erik Karlsson göt kölarna och monterade motorerna.

Formarna skingras

Efter ytterligare ett par år bytte även Söderqvists varv ägare. Den nye ägaren satsade på en yngre konstruktör, men den satsningen gick dåligt. Även detta varv kom därför på obestånd och alla OE-formarna såldes. Formarna för OE 29, OE 33 och OE 36 gick till Sönderborg i Danmark. Den ena OE 32-formen hamnade i privat ägo och den andra i Danmark. OE 38-formen fann sin väg till Finland.  Innan formarna skingrades byggdes ca 150 st. OE 36, ca 200 st. OE 32 (varav ca 50 st. i Danmark), ca 20 st. OE 33 samt ett fåtal OE 29 och OE 38.

År 2011 finns fortfarande några formar kvar, till OE32 finns en uppsättning i Göteborg och en hos tyska Bootsbau Eggers. Den senare har även förvärvat formarna till OE33 från en privatperson i Holland, och därför kan man fortfarande köpa dessa på beställning.

OE ”Crown”

Under de sista tillverkningsåren tillkom beteckningen ”Crown” med en krona i seglet. Motivet för detta var främst att stärka marknadsföringen, men även att påminna om att det ursprungliga seglarkonsortiet hade skapat den första OE-båten under firmanamnet ”Crown Yacht”.   Bygget av OE-båtarna upphörde i början av 1980-talet. Intresset för nybyggnation av OE 32 har dock resulterat i att denna båt under en tid åter byggdes på beställning i Danmark. Uppskattningsvis trehundra OE-båtar seglas fortfarande av nöjda ägare. Båtarna är fortfarande eftertraktade på begagnatmarknaden och ger ägarna god valuta för sina investeringar.

Underlaget för denna historik har ställts till förfogande av Sten Brycker