Otium

Bygget av OE32 Otium

OE-klubbens tidigare ordförande, Biörn Johansson, och hans hustru Majbritt började bygga sin OE 32:a ”Otium” på hösten 1980. Sjösättningen skedde vid midsommar 1984. Däremellan låg en tid av oavbrutet arbete med bygget. Biörn dokumenterade sitt bygge steg för steg genom flitigt fotograferande. Ett urval av dessa bilder presenteras nedan.

Björn och Majbritt hade tidigare byggt och ägt två båtar. Den första var en dubbelruffad, spetsgattad högsjöbåt i ek. Båt nr två blev en Laurinkoster i vacker mahogny som byggdes omkring 1970 efter viss modifiering av Laurins originalritningar. Hon var cirka 9 meter lång och 2,5 meter bred. Hon kom att bli kvar i parets ägo under 11 år.

Omkring 1980 började Biörn inse att såväl han själv som hustrun och båten började komma upp i åren. ”Att gubben blivit gammal är ju inte mycket att göra åt men en åldrande mahognybåt kan ju ersättas med en ny” resonerade paret. Efter många diskussioner och mycken tvekan bestämde man sig för att sätta igång med sitt tredje båtbygge. Det skulle bli en OE 32.

På hösten 1980 satte man igång bygget. Formarna och materialet för skrovbygget, liksom kunniga yrkesmän fanns då redan vid Sundsörs båtvarv i Oxelösund. Där hade initiativtagarna till ”OE-båtarna” etablerat en liten men kvalificerad och kostnadseffektiv organisation för självbygge under sakkunnig handledning. Bygget gick inledningsvis snabbt framåt. Ett nytt och skinande blankt skrov stod färdigt redan efter ett par veckor.

otium1 otium2 otium3

Först sprutades gelcoaten på insidan av de två väl vaxade formarna, en för styrbords skrovhalva och en för babords.

Därefter skar man till glasfibermattorna (450 g/m2) efter de mallar som varvet tillhandahöll. Mattorna lades därefter efterhand på gelcoaten i formarna och polysterplasten rullades sedan på för hand.

Nästa moment bestod i att applicera distansmaterialet av divinycell. Distansmaterialet läggs ut på den fuktiga polyestern och pressas fast tills polyestern härdat. Därefter läggs ytterligare ett skikt glasfiber och polyester. Resultatet är ett dubbellaminerat skrov med divinycell som distansmaterial mellan det yttre och det inre lagret. Skrovet blir därmed starkt och isolerat, vilket förhindrar kondensbildning. Därefter var det dags för nästa lager av glasfiber och polyester på skrovets blivande insida.

Det var svettiga dagar minns Biörn men det var också roligt. ”Stämningen var rå men hjärtlig”. Efter de långa arbetsdagarna med andningsskydd och alltför värmande skyddsklädsel var man ganska trött. Man ställde ifrån sig de stela byxorna mot väggen och hade därefter inga problem med nattsömnen.

 

otium8 otium4 otium5

När skrovhalvorna härdat ordentligt lossades de från formarna och sköts ihop med varandra. De skruvades tillfälligtvis ihop med bultar i formens kanter. Det började se ut som en båt!

Nästa arbetsmoment bestod i att invändigt fylla kölsvinet med tunga blyklumpar och därefter hälla ner smält bly på och mellan blyklumparna. Dessförinnan byggde man den tvärgående bottenstocken i kölsvinet framför motorrummet för att förhindra att det smälta blyet rann ner i motorrummet, där ju också bränsletanken senare skulle monteras. Blyet smältes i en stor ”missionärsgryta” och hällde ned det med en skopa. För att inte plastskrovet i kölsvinet skulle smälta, spolades hela tiden kallt vatten på skrovets utsida.

otium10 otium12

Nu blev det dags att passa in och plasta fast skotten i skrovet. Därefter kunde däcket läggas på som ett lock. Skarven bultades och plastades för att bli stark och tät. Slutligen installerades motorn (en Volvo Penta MD 11). Allt detta hade klarats av på endast två veckor och resultatet var något som definitivt liknade en båt.

Det blev dags att lyfta upp hela skapelsen på en lastbil för vidare transport hem till gräsmattan på Biörns och Maj-Britts tomt i Tyresö. Där skulle bygget fortsätta och det skulle ta lång tid. Närmare tre år noga räknat!

Väl hemma på den egna tomten pallades skrovet upp och täcktes med en presenning inför den kommande vintern. På grund av vinterkylan kom det fortsatta arbetet igång först fram på vårkanten och de med hjälp av en kupévärmare.

Arbetet började med tillverkning och fastplastning av ytterligare några tvärgående bottenstockar i kölsvinet. Det krävde en del tankearbete med hänsyn till den kommande placeringen av batterierna. Det skulle ju vara försmädligt om dessa inte skulle få plats mellan bottenstockarna. Därefter monterades mastfoten.

otium13 otium14

Otium
Otium
otium16

Biörn tog nu itu med snickeriarbetena. En närmast avskräckande mängd färdigsågade teakdetaljer, skruvar och muttrar hämtades från varvet. Det gällde nu att montera allt detta i rätt ordning. Biörn började med relingslisten, teakdäcket och teaken i sittbrunnen.

otium17 otium19 otium18

 

otium20 otium21

Han fortsatte med alla de otaliga detaljerna i inredningen. Vid denna tid fanns ännu inte Sören Oldebäcks fina bygghandbok för OE 32. Däremot var motsvarande bok för OE 36 klar och Biörn fick därför använda sig av denna. Arbetet underlättades av att inredningsmodulerna för OE 32 och OE 36 i stort sett är identiska. Däremot är dessa två båtars skrov högst olika. Det gällde därför att såväl tänka som att göra rätt för att få fin passning.

Under denna tid gjorde Biörn och Majbritt även en resa till London för att där köpa utrustningsdetaljer till båten.

Biörn arbetade som brandmästare på heltid men i skift. Han hade inte mera fritid än andra yrkesarbetande och praktiskt taget all ledig tid gick åt för båtbygget. Många som med entusiasm börjat bygga en ny båt har kroknat i detta stadium. Det räckte alltså inte bara med händighet. Hängivenhet, beslutsamhet och uthållighet var lika viktiga förutsättningar för att båten så småningom skulle bli klar.

otium22 otium24 otium23

Den som beslutsamt fortsätter och inte ger upp kan glädja sig åt att arbetet blir roligare och roligare ju närmare målet man kommer. Att efter allt snickeriarbete slutligen kunna lägga på den sidenmatta lacken på teaken i inredningen måste kännas tillfredsställande.

Biörn och Majbritt vet inte exakt hur många timmar båtbygget tog men uppskattningsvis torde det ha blivit minst 5 000 timmar! Tänk er det – att under all sin fritid i tre-fyra år tålmodigt arbeta vidare med bygget! En i sanning imponerade prestation!

Den nästan färdiga båten kunde efter tre år på tomten transporteras ner till båtklubbens hamn i Tyresö, dit också mast och riggdetaljer anlände. Efter påmastning kunde sjösättning ske vid midsommaren 1984 – nästan fyra år efter det att bygget hade påbörjats på varvet i Oxelösund. Resultatet var en mycket fin båt med utmärkt kvalitet och hög finish. Det var också en för den tiden ganska stor båt. ”Ett skepp” konstaterade Biörn när han jämförde med sina tidigare flytetyg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.