Inte för att datumet förpliktigar, jag tog ut Fiona i alla fall. Nej, det handlar inte om den andra OE 36:an Fiona, som är en typ II och som vi träffade här utanför Nynäshamn förra sommaren. Dess ägare hade valt namnet av samma skäl som vi. Det visar inte bara deras goda smak, utan också på ett gott förstånd. Nog skulle vi föredra att vara ensamma om namnet, men vi kan ju inte säga någonting i det här fallet - det vore ju att underkänna vår egen smak. Och den kan ju inte vara dålig, vi valde ju en OE-båt (jag törs inte skriva 36:a, eftersom varje ägares båt är den bästa och jag vill inte ha resten av medlemmarna på mig).

Det här handlar om den Fiona som gjorde en vintersegling i februari för två år sedan, därav den inledande meningen om datumet. Och anledningen till att jag tog ut Fiona på en vintertur även i år är att det var isfritt runt henne idag, den första februari 2004.

De gångna dagarna har det snöat en hel del samt varit plusgrader. Fiona har inte blivit övertäckt ännu, eftersom jag ville segla lite mer innan vi går i ide. Hon har dock varit övertäckt, ända sedan augusti förra året och fram till december, då täckelsen togs av för en segling till Utö julmarknad, den trettonde december. Men då var hon täckt för att jag nåtade om däcket. Jag har kanske tjugo till trettio meter på babordssidan av däcket, plus hela sittbrunnen kvar att åtgärda, men just nu får det vara. Uppskattningsvis har jag nåtat om trehundra meter däck och det känns. Minsann.

På grund av värmen och snön har det blivit sörjigt på däck och när nu väderlekstjänsten spådde mer snö och minusgrader, tänkte jag att det får vara nog nu tills det blir trevligare väder, och då kan jag lika gärna täcka över henne igen.

När jag kom till bryggan såg jag att isen hade drivit iväg och eftersom inspirationen att täcka över Fiona inte fanns, borde jag väl passa på att köra en sväng. I synnerhet som jag hade både kameran och videokameran med mig och för att solen glimtade till då och då. Plusgraderna hade dessutom tinat upp förtöjningsrepen och de borde inte vara något problem att lösa upp. Det var de inte heller. I princip hade jag inte mer att göra för att komma iväg från bryggan än en vanlig sommardag. Fast en vanlig sommardag hade jag tagit ner sittbrunnstältet. Det gjorde jag inte nu. Det fick räcka med att rulla upp öppningen baktill på tältet, så att jag kunde stå upp och titta över tältet. I lä. Det fungerar eftersom vi har rorkult. Inte så dumt.



Jag styrde norr över och gick till Nynäshamns hamn för att ta några bilder av sta’n från sjösidan och för att bara känna kontrasten till sommarfyllda bryggor. Det kändes öde, men skenet bedrar. I flera av båtarna där, bor det folk året om.



Sedan puttrade jag fram på tomgång längs med hamnen, för att sedan gå in i Bedaröns norra vik för att ”kolla läget”. Där var det is bara längst in och jag funderade på att droppa ankaret och koka kaffe. Men vid tanken på att hala upp en våt och kall kätting i den kraftiga vinden, fick det anstå. Istället styrde jag norrut igen och ”tog av åt höger” för att gå runt den lilla ön norr om Bedarön.



På tillbakavägen, nöjd med att få ha varit ute på sjön igen, passerade jag något som i mina ögon liknar ”skärgårdens Bullerbyn”. Jag såg inte alla barnen, men jag tror att de finns där.



Jag var ute i ungefär tre timmar och fick uppleva en hiskeligt vacker natur. Har man som vi ett sittbrunnstält som kan sitta uppe under färd, är det att likna vid att styra inifrån och rätt så komfortabelt, om än lite obekvämt att röra sig.

Jag kom i lä från vinden och behövde inte ens långkalsonger på mig. Men det gäller att inte falla i. Under tiden jag var ute, hade snösörjan frusit till is och de före detta mjuka repen hade frusit i det läge de låg i.

Men det gick att förtöja ändå. Dessutom var det nästan lättare att sticka in repänden i bojöglan, när den var styv som en pinne och inte hängde lös ner på andra sidan. Resten var avhjälpt med lite övertalning, så kallat ”milt våld”.

Lars-Göran Nordström
Nynäshamn