Lars-Göran och Marie Nordström har provat vintersegling med sin OE 36:a "Fiona" med hemmahamn i Nynäshamn. Läs om deras annorlunda segling!
Klicka på de små bilderna för att se större bilder. Stäng fönster med stor bild genom att klicka var som helst på den stora bilden.
Andra veckan i februari 2002 hade jag fått nog av seglingsabstinens. Jag måste helt enkelt ut och segla. Min australiska hustru och jag hade bott i båten ända sedan vi kom hem med henne till Nynäshamn den 21 november 2001 och många var de dagar då jag kände att det var dags att lätta ankar.
Nästa steg, efter att vi bestämt oss, blir att ta bort presenningen och stuva undan allt som ligger omkringspritt i sittbrunn och ruff. Det är ganska många saker, eftersom jag haft ambitionen att göra en del arbeten i båten under vintern. Det måste åtminstone bli hygglig framkomlighet i båten, det behöver ju inte se ut som ett sjöslag redan innan vi kommit iväg!
Det tar mig 1 timme och 40 minuter att göra loss stormförtöjningarna vi haft över vintern. Alla tampar är frusna och det blir ett styvt jobb att lösa upp knoparna. Jag skulle ha behövt en värmepistol. Dessutom hänger det stora isklumpar från några av tamparna. Men dessa mödor skall inte stoppa mig från att segla! Kl. 11.30 kan vi lämna bryggan – mycket, mycket väl påpälsade – och 10 minuter senare får vi upp storseglet. Det blåser 3–6 m/s inne i hamnområdet och temperaturen är +1º. Men det är i alla fall plusgrader!
Så fort vi kommer ut ur lä bakom öarna, får vi en vind på 10 m/s och det räcker med en bit av genuan för att logga 6,0–6,5 knop. Solen värmer både oss och seglen och det regnar tunna isskivor över oss. De kommer från seglen. Tydligen har fukten i seglen frusit till is under vintern. Nåja, vi duckar och hoppas att vi inte ska få någon isbit i huvudet.
Kylfaktorn är –4º och det känns inte direkt kallt så länge vi har lä från sprayhooden. Lambi, vår lilla pudel, har glömt bort hur det känns på sjön och kräks. Hon får sitta i famnen en stund tills hon blir van igen. Sceneriet över Mysingen är vackert med solen som färgar träden och får vattnet att avge dimliknande rök. Men var är alla båtar? Varför är det ingen ute och seglar denna vackra onsdag den 13 februari? Hmmm.
Efter 2 timmars segling döljs solen helt och hållet av moln och stundvis har vi vindar på 12 m/s. Kylfaktorn är då -11º och det känns faktiskt kallt. Det är nästan så att jag fryser. Sjön har sprayats över båten och det hänger 2 cm långa istappar hela vägen efter mantåget. Skoten är alldeles stela och hala men det är ändå magnifikt att segla!
Kl. 16 är vi framme vid Dalarö, det är redan mörkt och när jag kommer upp på däck för att ta ner storseglet, drattar jag på ändan. Det är ingen fara men jag får mig ändå en tankeställare. Jag lade inte märke till att hela däcket är täckt av is. Inget mera travande på däck utan säkerhetssele!
Vi förtöjer långsides vid gästbryggan ost om färjeläget och räknar med att få vara ostörda hela natten. In i ruffen, på med kaffet och skaka av sig kylan utifrån! Värmen börjar så småningom krypa in i oss och vi kan börja ta av några lager kläder och särskilt skönt är det att få ta av sig mössan, som gör att det kliar så i hårbotten.
Tidigt nästa morgon när jag tittar ut i mörkret, ser jag snö på bryggan och omgivningen och det lyser redan i många hus. Ljuset lägger sig varmt och gult över kall, blå snö. Stämningen får mig att tänka på juletider med sin tystnad och frid. Detta är vinter från sin finaste sida.
Sjön är inte otrafikerad, trots vintern. Nyss kom det in en motorbåt och släppte av vad som såg ut som en skolflicka och färjan kom in en stund senare. Bilar kör av och på och folk är i rörelse. Resten av dagen ser vi många båtar, mest arbetsbåtar, passera förbi här, så det är inte alls så dött som jag kanske hade föreställt mig.
Vi stannar även nästa dag och går omkring och tittar den tid vi inte spenderar ombord, läsandes böcker. Ett helt och hållet behagligt tempo. Inga tidsramar och inget bestämt mål. Det mulna vädret är också som gjort för att stanna inne den mesta tiden.
På söndagen kl. 09.30 sätter vi kurs mot Sandhamn. Vi har 6 m/s och solsken, och de tre timmar det tar till Sandhamn känns som om vi bara seglat runt hörnet.
Vi spenderar resten av dagen och följande dag med att gå omkring och jag tycker mig se mera klart hur de permanentboende har det, nu när båtfolk och turister är hemma. Livsmedelsaffären har öppet, även om det inte finns något jätteutbud av varor. Priserna är förstås högre än i större samhällen, men med tanke på att det numera bor endast cirka 160 personer på ön, får man vara tacksam över att få någonting överhuvudtaget.
Det är också en höjdare att kunna gå omkring på dessa populära ställen och ha allting för sig själv. Det är ju knappast någon trängsel.
Vi vaknar upp på tisdag morgon av att det är kallt i båten. Det visar sig att dieseln till värmaren har tagit slut. På med kläder och in med kaffe så att vi åtminstone får lite värme i oss. Macken är stängd och den enda som jag kan tänka mig har öppet, är macken på Dalarö. Vi seglar dit.
Mycket riktigt, Dalarömacken är öppen och vi kan få vår efterlängtade diesel. Personalen kan till och med tänka sig att dra ut vattenslang och koppla på vattnet för vår skull, vi är den första fritidsbåten för säsongen på Dalarö. Mycket nöjda med denna förträffliga service ger vi oss iväg, fikar under gång och får tillbaka livsandarna. Alla människor har varit så trevliga under den här veckan, jag antar att det beror på att de har fått vila sig sedan förra säsongen. Mesta delen av hemseglingen från Dalarö sitter vi under sprayhooden och låter autopiloten göra jobbet. Det är lite kallt den här sista sträckan, men när vi går ner i den varma ruffen kl. 1830, efter att ha förtöjt vid hemmabryggan, känner vi oss mycket nöjda och glada.
Vintersegling? Jaaa, absolut!!
Lars-Göran och Marie Nordström
